Om du inte visste vem Simone Biles var innan OS i Tokyo, så vet du förmodligen det nu. Biles är en av vår tids mest framgångsrika gymnaster från USA (känd som GOAT i hemlandet, vilket står för Greatest Of All Times) som har skapat rubriker över hela världen.
Den 24-åriga gymnasten, som har vunnit fler medaljer på internationella tävlingar än någon annan gymnast någonsin, överraskade världen denna sommar när hon drog sig ur flera olympiska lagtävlingar på grund av sin mentala hälsa.
Hennes agerande markerar en attitydförändring som börjat ta fäste inte bara inom idrotten men också i samhället: att hälsa och välbefinnande är viktigare än att vinst till varje pris. Detta har skapat en ringar-på-vattnet-effekt även utanför idrottsarenan – och många företag börjar uppmärksamma det.
Simone Biles har i efterhand kopplats ihop med den amerikanska gymnasten Kerri Strugs, eftersom deras upplevelser på ett väldigt tydligt sätt illustrerar attitydförändringen kring psykisk hälsa och välbefinnande.
Under OS i Atlanta 1996 pressade nämligen Strugs tränare henne att gå upp och utföra ett hopp igen, trots att hon hade krossat sin fotled vid en dålig landning.
Han uppmuntrade (eller befallde, beroende på hur man ser på saken) henne med orden "Du kan göra det!" innan hon gick ut och utförde hoppet, gjorde en perfekt landning och tackade domarna – för att sedan kollapsa i smärta. Laget vann guld, men Strug tävlade aldrig mer.
I flera år efteråt idoliserades både Strug och hennes tränare, eftersom deras prestation var en perfekt demonstration av "can do"-mentaliteten på 80- och 90-talet. Strug hade vunnit guld på bekostnad av sin egen hälsa och hennes tränare hade pressat henne långt över gränsen.
Och denna mentalitet har länge präglat både idrottsklubbar och arbetsplatser. Personer som kompromissar med sin egen hälsa och gör orimliga uppoffringar hyllas, medan personer som inte gör det anses svaga och misslyckade.
Men det här tankesättet börjar förändras.
När Simone Biles ställdes inför ett liknande beslut som Kerri Strug, valde hon att ta en helt annan väg.
Hon förklarade i efterhand att hennes kropp kändes bortkopplad från det som hennes hjärna sa att den skulle göra. Så för sin egen säkerhet valde hon att avbryta sin medverkan. Med andra ord prioriterade hon sitt eget välmående framför medaljer, ära och utmärkelser.
Biles är dock inte den första atleten som tar ett liknande beslut. Tennisspelaren Naomi Osaka drog sig ur French Open i juni 2021 med anledning av sin mentala hälsa och den stora mentala påfrestning medieuppbådet på turneringen utgjorde.
De val som dessa högprofilerade atleter har gjort tvingar fram samtal om var gränsen för osjälviskhet ska dras – oavsett om det gäller sportsammanhang eller på arbetsplatsen.
En studie om elitidrottare visade faktiskt att atleter med en win-no-matter-what-filosofi hade lägre nivåer av tillfredsställelse i livet än sina medtävlanden, och lider i högre grad av ångest och depression.
Denna typ av händelser förekommer dock inte bara inom idrottsvärlden. Även om de flesta av oss kanske inte står i rampljuset hos världens alla medier, har många upplevt liknande situationer på jobbet. Så det är med andra ord inte konstigt att detta har skapat starka reaktioner hos allmänheten.
Medan vissa kallat Simone Biles en självisk “quitter” har de flesta hyllat hennes handlingar. Enligt Mashable, ett företag som samlar in och analyserar konsumentfeedback från digitala plattformar, visar de allra flesta ett stort stöd för gymnasten.
Och detta fenomen har inte gått obemärkt förbi.
I augusti gav sportmärket Nike sin personal en vecka ledigt för att "stressa ner". Initiativet uppmuntrade arbetstagarna att ta paus från arbetsuppgifterna för att ta vara på sin psykiska hälsa.
Tidigare i år förbjöd den globala investmentbanken Citigroup jobbrelaterade videosamtal på fredagar för att hjälpa anställda att bryta sig loss från pandeminarbetsvardagen och utsåg samtidigt den 28 maj till en företagsomfattande semesterdag.
Men är denna typ av åtgärder tillräcklig för att säkerställa de anställdas långsiktiga psykiska välbefinnande?
Även om initiativen som Nike eller Citigroup genomfört är välkomna, menar många experter inom området att det är vårt samhälle och vår kultur som formar våra val och beteenden – och därmed vårt välbefinnande.
Den norska handelshögskolan BI genomförde en analys av 72 studier med över 80 000 deltagare. Resultatet visade att anställda i organisationer med mindre hierarkiska miljöer, som erbjöd mentorskap eller andra personalprogram för att stödja hälsa och prestanda, hade en högre grad av välbefinnande.
Samtidigt går forskare på The Wellbeing Project vidare med att argumentera för att chefer som inte bara förespråkar egenvård, utan aktivt engagerar teammedlemmar att ta vara på sitt välbefinnande också skapar hälsosammare och effektivare organisationer:
"När chefer och medarbetare lär sig att stå tillsammans i sin egen mänsklighet och skapa en välfärdskultur är de mer rustade för att fullföra sitt uppdrag."
Såna miljöer gör att människor kan känna sig trygga med att sätta sin mentala och fysiska hälsa först, utan att få en stämpel som svag eller misslyckad.
Atleterna som under år 2021 har tagit aktiva val att sätta välbefinnande före prestation har stöttats av miljontals människor. Och det är dessa människor som kommer sätta nya villkor för att värna om välbefinnande och mental hälsa framöver – oavsett om det är på en idrottsplan eller på arbetsplatsen.